Rädsla, ångest, oro är normala tillstånd och känslor som vi har att göra med i vardagen. De kan dock ibland anta en form, som går utöver en hälsosam gräns och förvandlas till patologisk oroande. Hur vet jag vilken typ av beteende jag har att göra med? Hur kan man hantera dåliga mekanismer?
När du vill förstå vad patologisk oroande är, kan du tänka dig att du står i ett stökigt rum, med ett huvud fullt av kaotiska tankar och plötsligt börjar det saknas syre. Från stund till stund blir du mer och mer svag, snubblar på objekt som ligger på golvet och försökte desperat att hitta en matchande nyckel till dörren bland dussintals andra nyckelknippa. Så kan man mer eller mindre beskriva ohälsosamt oroande som tyvärr berör allt större grupper av samhället.
Varför gör du så mot dig själv?
I patologiska oroande finns oftast en stund av eftertanke och frågan uppstår ”varför kan jag inte komma ut ur denna labyrint?”, ”Varför kan mitt sinne inte sluta?”, ”Varför gör jag detta mot mig själv?”. Varför är det mänskliga sinnet så angeläget om att delta i stressade situationer? Du måste förstå att oro är den kognitiva komponenten i ångest. Det är vad som matar sinnet och hjärnan. Dessutom kan du inte bortse från en annan aspekt: oroande föds av ångest.
Ofta förklarar vi att oro är på grund av en osäkra situation, ovanliga händelser eller tillfällig tvivel. Du kan också tänka (eller oftare – höra från andra), det är bara en fråga om vår dåliga attityd. Kom dock ihåg att denna attityd är inte ansvarig för en sådan åtgärd i ditt sinne, och…rädsla och ångest. I detta psykologiska scenario kan idéer eller önskemål inte växa fram, för att inte tala hopp. Därför måste du också lära dig att upptäcka dessa typer av mentala mönster, för att kunna inaktivera dem.
Varför är vi oroliga?
Enligt forskning av Dr.. Freeston från University of California har majoriteten av samhället patologisk tänkande på grund av två huvudskäl:
– Är du orolig för att du skapar ett scenario i ditt huvud om negativa konsekvenser av de händelser som inträffar i framtiden. Är du rädd att någon blir besviken över att inte uppfyller förväntningarna, att någon tänker negativt om dig eller att du förlorar något. Denna spiral av tankar, är det lätt att gå vilse i. I slutändan kan vi hålla på att grubbla i evigheter, hurvida något kanske inte går som vi vill.
– Det andra skälet som orsakar oro är ganska intressant. Vanligtvis tror vi att ”oroande” över några av de sakerna gör oss mer ansvariga… Som om att ägna många timmar att tänka på vissa saker skulle kunna bidra till att finna en lösning eller kontrollera situationen. I själva verket, är det inte så, eftersom överdrivet oroande bara är en bränslepåfyllning för ångest.
Hur kan jag hjälpa mig själv?
Specialister säger att det finns tre nycklar för att finna ro i samband med patologiskt oroande:
- Samtal – verbala strategier är en av de mest banala men också de mest effektiva metoderna för att bli av med överskott av stress. I stället för att dämpa visioner om problem i huvudet, dela de med någon nära och få ett yttrande från ett annat perspektiv.
- Balans – du måste försöka få känslomässig balans, att ha en chans att syresätta hjärnan och börja hitta på nya lösningar. När déer, rädsla och ångest kommer börja att flöda till ditt huvud igen. Träna medvetenhet, säkert arbete med medvetandet i samband med kroppen och sensorsystemet (t.ex.. med hjälp av tyngdtäcken för vuxen), och även säkerställa korrekt andning. Detta fungerar verkligen.
- Det tredje steget är att avbryta tvångs fokus på ett problem och fokusera på lösningen istället. Det spelar ingen roll hur du hamnade i en given situation. Därför bör du inte plåga dig själv och försöka förutse vad som kan hända och vad som inte kan hända. Huvudsyftet är att definiera problemet och komma med copingstrategier.
Slutligen finns det ett citat som kan ändra din synvinkel:
”Det är ingen mening att oroa sig för saker som vi inte kan kontrollera, eftersom du inte kan hantera allt. Och varför ska du oroa dig för saker som du inte har inflytande över? Oroande gör att du fastnat i ett dödläge. ”
Wayne W. Dyer
